Att sprida idealbilder

Fotografiet kan idag användas som verktyg för att visualisera och för att sprida normativa kroppsideal. Har det alltid varit så?

När fotografiet introducerades i Paris 1839,
föreställde sig människor
att de äntligen fått ett sant och objektiv medium
som avbildade företeelser och människor
så som de verkligen såg ut.

Att få ett porträtt, inte bara på nära och kära,
utan också på sig själv, hade tidigare varit få förunnat.
Det dröjde inte länge förrän det var så pass billigt
att många människor kunde få ett eget
till synes sant och objektivt fotografi på sig själv.

Under 1860-talet blev visitkortsporträttet populärt.
Dessa små visitkortsstora porträtt togs hos fotografen
och blev så pass populära
att det talades om visitkortshysteri.
Alla som hade möjlighet
fotograferade sig på ateljé
och samlade på bekantas porträtt.
De kunde sparas i dekorativa album,
visas upp i ramar eller på visitkortsbrickor.
Släktingar, vänner och familj
blandades med porträtt på kungligheter och stjärnor.

De flesta visitkortsporträtt följde samma mall.
Med visitkortsporträttet
massproducerades nära nog ett och samma ideal av kvinna och man
om och om igen.
Vilka konsekvenser fick det egentligen
att se sig själv
avporträtterad i samma pose,
på samma sätt med liknande bakgrund och möbler
som operasångerskor och kungligheter?
Vad hände med tidens normativa kroppsideal
när de kanske för första gången förverkligades
i ett förmodat objektivt medium
och spreds i en omfattning
som aldrig tidigare skådats?