Avart på Dance macabre
Avart är ett svensk rockband som denna gång spelade sin konsert i konstutställningen Dance macabre på Dunkers kulturhus.
Bandet består av tre medlemmar – en gitarrist, en basist och en trummis. Alla tre deltog i sången. En av de positiva egenskaper jag märkte på bandet även innan de började spela, var hur relativt enkelt de pratade med publiken och gärna tog kontakt. Sedan när all elektronik blev stämd började bandet spela. Och det är kring detta jag har mest åsikter och tankar att dela med mig av. Först och främst så vill jag peka ut hur de några gånger under konserten bad människor om att dansa, men gav med sin musik däremot ingen energi eller inspiration som skulle få människor att vilja dansa. Det fanns inte tillräckligt mycket liv i deras musik, som enligt mina funderingar kommer från att de inte kunnat komma överens en rock-genre. På platser där deras musik var menad att luta mer åt en hård metal-riktning, saknades styrka i deras sång och instrument, medan de “långsammare” delarna var tråkiga och saknade variation. Att spela om samma ackord i samma slag gjorde att de hann tappa bort publikens intresse i låtarna.
Det som är också så sorgligt är att jag inte säger att deras musik var helt katastrofalt dålig. Avart hade en del potential på vissa platser i deras låtar, men det kändes alltid som om de inte vågade eller visste vad man ska göra när låten börjar bli kraftfull. Många gånger byggde de upp rätt så intensiva moment och varenda gång förväntade jag mig att de skulle nå klimax och ge oss en stark avslutning, men istället så lugnade de bara till sig och gick över till lugnt och tråkigt spelet igen. När jag kollar på en rock konsert förväntar jag mig att se människor som spelar, har det roligt med deras instrument och uttrycker sig själva genom dem. Om man ska sammanfatta Avarts konsert i Dance macabre, så kan jag säga igen – det var inget förfärligt. Låtar gick att lyssna på och vissa hade även några intressanta moment. Men bandet måste fundera på hur man håller en lyssnare intresserad. Samt att vara lite mer expressiv och våga ta i mer i sången och musiken, våga att skrika till på vissa ställen och leka lite mer med gitarrackord och slag.
Text: Bore Ragnarok – Spektra Media
Foto: Mathilda Selifanenkova Johansson – Spektra Media