Matthias van Arkel – LOOP
I samband med Dunkers Kulturhus 20-kalas omvandlar vi det luftburna utrymmet i foajén från tomt rum till utställningsyta. Genom foajéutställningen får besökaren en naturlig första kontakt med Dunkers utställningsinnehåll, vi levandegör outnyttjade ytor och skapar långvariga konstupplevelser som kompletterar vårt programutbud. Vi öppnar utställningen med ingen mindre än Matthias van Arkel.
Konstnären Matthias van Arkel, född 1967, har genom familj och perioder med eget boende en stark anknytning till Nordvästskåne. En tidig utställning på Dunkers kulturhus år 2003 visade sig innebära nya möjligheter för van Arkels framtida konstnärskap. Av en tillfällighet kom han här i kontakt med Sven-Ingvar Olsson från Helsingborgs gummifabrik som introducerade honom för materialet gummisilikon.
Skulpturen LOOP är gjord av härdat gummisilikon och har en form av en svävande elips. Konstnären hade en tanke att översätta filmens eller videons ”loop” som avser när filmsekvenser repeteras kontinuerligt utan att filmen/videon har en tydlig början eller slut. Skulpturen LOOP är i sig en cirkulär enhet utan början eller slut. En kontinuerlig återkommande rörelse ut mot en tidlös evighet.
Härdad gummisilikon har en beständighet som uppskattas till minst 1000 år enligt konstnären. Hur mycket av dagens konst återstår om ett millenium? Sten och marmorskulpturer: JA. Målningar kan möjligtvis restaureras med tiden. Men, förmodligen är det nog så att LOOP med stor sannolikhet kommer att överleva en stor del av dagens konst. LOOP kommer förmodligen även att överleva själva kulturhuset som byggnad. På så sätt är LOOP inte endast på ett kortfristigt besök i kulturhuset, utan kanske snarare är det kulturhuset som under en kort period kan visa något som är mer bestående än huset själv.
Från Dunkers kulturhus perspektiv kombinerar Matthias van Arkel en regional förankring med en internationell utblick. Konstnärens materialval gummisilikon – som konstnären av en slump fick kunskap om i samband med en utställning i huset – är en del av Helsingborgs historia och vars pengar finansierade kulturhuset. Cirkeln är sluten.
Matthias van Arkel LOOP
År: 2013
Material: härdat silikongummi
Utställningsproducent Axel Swanstein
Text: Martin Schibli
Mikael Pauli – Kommunal extas
Akryl, holografisk film, 2002. Mikael Pauli har baserat ansiktena på bilder ur inuiten Luke Anguhadlug dagbok från slutet av 1800-talet. Anguhadlug ritade av människor i sin närhet, bland annat när de var i extas, i trans. Extas kan betyda glädjerus, hänryckelse och drömtillstånd. Och visst är det fint att tänka att vi på Dunkers Kulturhus fasad berättar att här inne har vi ett gemensamt, kommunalt, glädjerus?
Pauli målade ansiktena direkt på glaset och bakom dem finns glasskivor med en holografisk film. Det gör att om du kommer mot Dunkers Kulturhus över Sundstorget så kommer konstverket skifta i färg.
Peter Hahne – År efter år
2001, Olja på duk, 2001. Peter Hahne undersöker ofta färgernas relation och samspel i sina konstverk. Han brukar också jobba med strama geometriska former. I det här verket har han inspirerats av trasmattor från sin barndom. De randiga fälten har olika färg, form och textur och Hahne låter ränderna byta riktning och ordning på de tre sammansatta målardukarna.
Färgfältens textur, som verkligen hjälper till att skapa känslan av en trasmatta, har Hahne skapat genom att lägga på tjockt med oljefärg så att det blir en reliefliknande yta. Det kallas för pastos måleri eller impasto.
Mikael Lundberg – Sisyfos
Väggmålning, 2004-2005. Det här konstverket kan vara det konstverk hos oss som är mest känt bland Helsingborgs förskolebarn. Otaliga är de småttingar som fascinerat stått och stirrat upp på det som är mer känt som blodväggen.
Sisyfos är ett verk skapat av Mikael Lundberg, där han tillsammans med forskare på Chalmers tekniska högskola byggde en robot som målade verket. Roboten åkte längs väggen och släppte långsamt ut färg. Det var slumpen som bestämde hur mycket färg roboten släppte ut var. Det skapade ett unikt och oförutsägbart mönster av rinnande färg längs väggen.
Observera att platsen där verket finns inte längre är tillgänglig för allmänheten. Kontakta entrépersonalen om du är intresserad av att se verket.
Tony Cragg – Dancing Column
Skulptur, sandsten, 2001. Fyra och en halv meter hög reser sig Craggs dansande kolonn vi Kvickbron på Dunkers Kulturhus baksida.
Den är gjord av skivor av limmad sandsten men de organiska formerna för kanske snarare tankarna till en bit drivved som slipats len av vågorna i havet. Den mjuka, dansande formen blir som en spännande kontrast mot Dunkers Kulturhus ganska kantiga och hårda intryck. Lyfter man blicken över Dancing column och ser vågen på Konsertsalens tak så blir skulpturen istället nästan som en kompletterande form.
Carl Fredrik Reuterswärd – Interfigures
Brons, 1980-tal. Högt upp i luften står de vid kulturhusets ingång. Cirka 30 cm höga tecken, eller egentligen 30 cm höga mellanrum. Det är konturer av siffror och bokstäver men de bildar inget läsligt ord. Reuterswärd skapade istället en sorts mellanrumsbokstäver som både kan vara bokstavligen meningslösa eller som kan fyllas med precis vilken mening betraktaren vill.
Reuterswärd donerade Interfigures till Helsingborgs stad 2006.
Marianne Lindberg De Geer – A Study in Unhuman Sexual Expectations
Granit, marmor, 2010. Kanske finns det inget annat konstverk i Helsingborg som fått så mycket kramar, klappar och glada barn som klättrar på dem? Lindberg De Geers kaniner med sina mjuka runda former och stora oskuldsfulla ögon är mycket uppskattade av Dunkers Kulturhus besökare. Många oroar sig för att några av kaninerna trillat, men de är medvetet placerade både liggande och stående.
De fem kaninerna är en studie i relationer. Att det blev just kaniner beror på konstnärens fascination för kaninen i Alice i Underlandet under sin barndom. Kaninerna har syskon på flera andra ställen i landet bland annat Stockholm och Borås.