En fördjupad introduktion till t₀– en ny era

Pandemins prövningar har sedan våren 2020 visat på hur snabbt sakernas tillstånd kan förändras; från synen på demokrati, till resande och sociala mönster. Och som följd har en del föreställningar som tagits för givna blivit både synliggjorda och ifrågasatta. Nu när flertalet optimistiskt ser ett slut på pandemin är det långt ifrån säkert att det finns en önskan att i alla avseenden gå tillbaka där vi befann oss pre-corona. Allt är inte eftersträvansvärt att återvända till. Dessutom verkar många människor vara av meningen att pandemins konsekvenser även betytt positiva effekter som de vill behålla. Därutöver har många människor – förvisso mer eller mindre påtvingat – ändrat vanor och värderingar i synen på vad som är viktigt i livet. Därför kan man sluta sig till uppfattningen att det är nog snarare så att många av oss hoppas på att post-corona kommer innebära något annat än pre–corona. Och vi kommer säkert inom kort bruka negativa värdeomdömen som ”Det känns så tröttsamt pre-corona”. Postpandemins tid kommer kanske kännetecknas av nya erfarenheter och värderingar samt en förhoppning om en ny tid. En inställning som säkerligen kommer att behövas då världen under pandemin även innebar att alltfler länder gick åt ett auktoritärt håll på bekostnad av demokratin. Tron på och arbetet för demokrati behöver återställas i eran av post-pandemi.

Även inom konsten har man kunnat urskilja en ankommande uppdelning mellan pre- och postcorona. Det är inte pandemin i sig själv som är orsaken, däremot blev pandemin en katalysator för en av många väntad och efterlängtad förändring. Sannolikt talar vi om ett större paradigmskifte med en ny konstsyn som följd. Den rådande konstsynen – generaliserat här benämnd som socialkritiken – har existerat sedan början av 90-talet och var en konsekvens av att postmodernismen fick tolkningsföreträde framför ett mer modernistiskt synsätt på konst. Paradigmskiftet blev hårt och brutalt för många. Det drabbade många enskilda kritiker, intendenter, professorer och lärare vilka ersattes av en ny kader. Och inte minst fanns enskilda konstnärer som förlorade både i anseende och utkomst. Och så klart, några blev också vinnare i en ny tid. Socialkritikens konstsyn är i princip fortfarande gällande, trots att den peakade i och med Okwui Enwezors introduktion av det postkoloniala på Documenta år 2002 Konstvärlden har sedan dess expanderat och är nu en global angelägenhet, men under de två decennier som har passerat har socialkritiken alltmer transformerats till en stöpt form i hur man gör konst som både urvattnats och estetiserats. En gest. Så nog är det kanske tid för en mer genomgripande förändring.

Det finns tecken. Redan några få månader in på pandemin passade tongivare gallerier på att justera sina stall av konstnärer och exempelvis MoMA i New York sade upp merparten av sina pedagoger. En insikt att tiderna kommer att förändras och nytt blod kommer att behövas. Även i Sverige finns tecken på att något är i görningen. För att nämna några exempel; Kritiken mot filminstitutets sätt att fördela filmstöd, debatten inom litteraturkritiken som följde efter danska poetens Yahya Hassans bortgång 2020, ifrågasättandet av relevansen med konstnärlig forskning och bråken på ett flertal skandinaviska konsthögskolor… och förra året slog myndigheten för kulturanalys själva fast att den hårda styrningen av hur statliga kulturbidrag fördelas riskerar den konstnärliga friheten. Förändringar är redan på gång. Paradigmskiftet är i rullning.

Att vi står inför ett paradigmskifte inom konsten och en ny konstsyn är inget vågat påstående. Det är dags och efterlängtat av många, må vara att enskilda individer och institutioner kommer att försöka motverka förändringarna. Det hör till. En svårare fråga är vad som kommer att ske framöver – det närmaste decenniet?  Det vet vi inte. Men, förändringar kommer sällan som en blixt från klar himmel. Det finns tecken. Frågan är att förstå vilken magnitud de har i en större kontext. Därutöver är det klart att konst och kultur inte är isolerat från sociopolitiska omvärldsfaktorer. Och här finns ju oroande parametrar som att pandemin bidragit till att världen blivit mer auktoritär och att på många håll är det just kulturarbetare som får det svårt: motverkas, fängslas, ja till och med dödas. Våra kollegor.

I utställningen t₀ – en ny era utgår vi från fyra trådar som varit skönjbara de senaste årens pre-pandemi. Trådarna behöver inte vara inbördes koherenta även om de till viss grad samspelar. Konstnärerna är inte heller utvalda för att de uppfyllde alla fyra trådar. Däremot har vi varierat urvalet av konstnärer genom skiftande generationer, bakgrunder och utifrån var de verkar.

Den existentiella dimensionen återkommer i konsten

En av konstens mest essentiella styrkor – sett över tid – är dess förmåga att fånga och reflektera kring samtida skeenden och världsåskådningar utifrån existentiella perspektiv vilket utgör en stark parameter för vad som skrivs in i konsthistorien. Konsten ger perspektiv på hur individen kan förhålla sig till och orientera sig till omvärlden i en vidare mening – likställt med vetenskapen och filosofin. Kanske är det så man kan se Magdalena Cavallins målningar: som just en orientering i ett universum där territoriet av erfarenheter och tankar genom processen också transformeras till en struktur och karta som både tolkar och vägleder.

Den existentiella dimensionen behöver inte vara frånkopplad det vardagligt världsliga, men att reflektioner i högre grad handlar om individens mer fundamentala förutsättningar. Under socialkritiken har ofta den existentiella dimensionen fått träda tillbaka när konsten rört sig kring mer tydliga frågeställningar kring vardagen som dagspolitik i stort och i smått. Det existentiella – och hur vi förhåller oss till något större – har exempelvis ersatts med en betoning på identitet – vilket mer handlar om individens plats på en mer jordnära nivå i sin omgivning. Därmed inte sagt att detta inte mycket väl kan ha en djup existentiell innebörd.

Det nämnda bör inte sammanblandas med den konst som görs av direkt nödvändighet i ett här och nu och som tillkommit i skeenden av genomgripande transformationer av samhället utifrån krig eller annat elände som diktatur eller auktoritärt förtryck. Snarare är en sådan bakgrund något som ger en existentiell förutsättning. Den belarusiske konstnären Ales Pushkins har alltid varit en nagel i ögat för Aleksandr Lukasjenkos retorik och har flera gånger satts i fängelse för sin konst. Nu sitter han åter i fängelset sedan mars 2021. De utställda teckningarna av konstnären är tillkomna under hans alltjämt pågående fängelsevistelse – genom sin konst utgör han en motpol till maktens retorik. Tillkomna med små medel och under hårda villkor kanske teckningarna både är en överlevnadsstrategi och resultatet  av en oförtruten tro på konsten som en kraft att förändra sakernas tillstånd med. Samtidigt har han inkluderat sina medfångar i att forma ett art-community innanför fängelsemurarna. Konsten och poesins kraft blir som tydligast i en diktatur.

Den universella tanken

En existentiell fråga som ligger nära till hands är vad som förenar mänskligheten och universum med vart annat. En premiss att förmågan till empati är något medfött och överlag något vi delar och i grunden bidrar till förståelse för andra vilket håller världen samman. I ett större perspektiv kan det kanske förstås som en motreaktion till att världen under senare år alltmer hemfallit åt nationalism och att utrymmet för partikulära särintressen har ökat. Detta samtidigt som det alltmer ter sig uppenbart att flera avgörande frågor för mänskligheten de närmaste åren är beroende av globala och gemensamma lösningar.

Den universella tanken återkommer i samband med den sekulariserade modernismen som växte fram i slutet av 1800-talet och som på sin tid var långt mer global än vad många föreställer sig. Det var självklart för dem inom kulturen att ha kontakt med kollegor från andra geografier. Den sekulariserade modernismen innefattade geografier i flera världsdelar och större delen av Europa. Tanken om världsmedborgaren växer fram, en som rör sig fritt både intellektuellt och bokstavligt ovanför de slutna och fjättrande nationsgränserna.

Det arkaiska

Det universella kanske ofta betonar det gemensamma i nuet eller möjligtvis uttryckt som ett visionärt ideal. Å andra sidan framstår det som att många konstnärer under senare år närmat sig frågan över vad som förenar människan över tid genom att återkomma till äldre och arkaiska motiv, till exempel från grekisk eller romersk mytologi. Men även bibliska motiv kan förekomma som i Amalia Vekris bildvärld som kan ses som återkommande variationer av Adam och Eva-motivet, men då utan Adam.

She Would Swallow The World

She Would Swallow The World av Amalia Vekris

Andra arbetar med folkhistoriska berättelser, eller som David Noro som i senare målningar refererar till Mimmo Paladino vars konst ständigt knöt an till historiska motiv och symboler. Intresset för det arkaiska bör nog inte ses som något reaktionärt intresse att söka sig tillbaka i tiden. Snarare tvärtom som ett sökande efter det som förenar och är stabilt över tid. Och vad som utgör bestående värden och varaktighet i en samtid där många krafter vill fragmentisera. Att söka efter det varaktiga och bestående blir en existentiell överlevnadsfråga med vars grund världen kanske kan återuppbyggas.

Konstens autonomi

Det finns en stor förhoppning hos många – både bland konstnärer och publik – att låta konst få vara konst. Under en rad år har konsten alltmer fått finna sig i att bli ett instrument till och underordnats andra agendor.  Agendor som mycket väl kan vara behjärtansvärda. Men, konst och kultur används numera även som ett mjukt maktmedel för diverse diktaturer att tvätta sina rykten, som till exempel Saudiarabien eller Förenade Arabemiraten, vilket också i stort varit en framgångsrik strategi.

Utifrån konstens ontologi kan konst betraktas likställt med vetenskapen och filosofin som ett sätt att förstå världen på. Att då underordna sig andra agendor är att desarmera konstens självständighet och energi. Och därmed dess styrka och i förlängningen dess kvalitet. Det betyder inte att konsten bör vara världsfrånvänd, men den konst som vi i förlängningen uppskattar över tid är den konst som betraktas som självständig, reflekterande och tar sig an ett större perspektiv.

Konstens autonomi låter sig inte styras. Den är sina egna villkor. Jonathan Meese uttrycker det med imperativet att införa ”konstens diktatur” vars innebörd är att konsten måste vara fri för att kunna existera och det är konstens uppgift att ifrågasätta kulturen. Att stå utanför. Det är i den obundna rollen när konsten är fri som dess fulla potentiella kraft frigörs. Och kvalitet skapas. Belarus regim har försökt stoppa Ales Pushkin från att göra och ställa ut sin konst, men ihärdigt fortsätter han att arbeta i fängelset. Resultatet – dvs teckningarna – går inte att förneka. De har en så sprängfylld energi att en hel regim känner sig hotad.

*

Ett exempel som förenar flera nämnda trådar är intresset rysk kosmism som under senare år fått stort genomslag i konstvärlden. Det initierades först av den i konstvärlden inflytelserika digitala tidskriften e-flux journal och inte minst genom konstnären Anton Vidokle (tillika redaktör för nämnda tidskrift) genom sin filmtrilogi Immortality for All som presenterades 2017 på Haus der Kulturen der Welt, Berlin. Rysk kosmism är ingen koherent teori, snarare ett tankegods som har sin bakgrund hos Nikolaj Fjodorov (1829 – 1903). I egenskap av sitt arbete som bibliotekarie träffade han flertalet av sina samtida ryska intellektuella. Ur dessa löpande dialoger utvecklade han en syn på att vetenskapens uppgift var att lyckas där religionen misslyckats: att ge evigt liv till alla. Också över tid. Därför skulle alla döda återuppväckas eftersom döden var att betrakta som ett biologiskt ”misstag”. Jordens överbefolkning skulle lösas genom att universum koloniseras.

Ur filmen This Is Cosmos, 2014

Ur filmen This Is Cosmos, 2014. Av Anton Vidokle.

De ovan nämnda trådarna kanske inte framstår som särdeles radikala för att innebära ett paradigmskifte när det gäller ny konstsyn. Men, det bör ställas mot hur det fungerade pre-corona. I synnerhet det senaste decenniet. Världen under pre-corona var upptagen kring särintressen, partikularitet, fragmentisering, ökad nationalism, kunskapsrelativisering, instrumentalisering av konsten… Här kanske pandemin i sig har påverkat förändringen då alltfler menar på att globala problem behöver globala samarbeten. Världen står också inför andra bekymmer framöver, på många håll behöver vi försvara och/eller återvinna demokratin. Och kanske som en följd därav, kommer post-pandemi mer kännetecknas av att återbygga förtroende, bringa samman, det gemensamma, en förhoppning om bestående värden och behovet av att återställa kunskap. Kort: att det nu är dags för att bygga upp världen igen.

Tajmingen på utställningens titel har dock blivit helt rätt i det att det här blir den första större utställning vi öppnar upp efter att pandemin – förhoppningsvis – är över. En nya era börjar.

Martin Schibli, utställningsproducent på Dunkers kulturhus

question_answer Fick du hjälp av informationen på sidan?